Tablå

I filmen Unga på låsta institutioner - placerad utan(för) sammanhang reflekterar olika personer över vad som händer med ungas relationer när de placeras utanför hemmet. Personerna som deltar i filmen har olika erfarenheter av placeringar. Medan Linn har egna erfarenheter av både familjehem och hem för vård eller boende (HVB) har de andra arbetat med barn och unga i samhällsvård som praktiker och/eller forskare. Bakgrunden till filmen är en studie där unga som placerats på särskilt ungdomshem följts över närmare 10 år. Forskarna som intervjuat och analyserat deras berättelser vill genom filmen ge ett underlag för samtal om placerade ungas relationer och bidra till bredare förståelse av vilka konsekvenser placeringar kan få för barn och unga. Förhoppningen är att filmen och de samtal som följer kan bidra till att utveckla socialtjänstens och institutionsvårdens arbete med placerade ungas relationer. Filmen och arbetsmaterialet vänder sig främst till de som i sitt arbete möter barn och unga som placeras i samhällsvård och deras familjer och nätverk. Filmen kan även bidra med ökad förståelse för de som är intresserade av samhällsvård och spegla egna lärdomar hos de som själva har erfarenheter av placeringar. Den som är intresserad av att fördjupa sig mer finner artiklar och andra texter som publicerats utifrån forskningsprojektet på sidan lnu.se/att-aterskapa-familj

I samband med Juan Castillos utställning på Växjö Konsthall föreläser Växjö konsthalls konstnärlige ledare Martin Schibli, om den legendariska konstnärsgruppen C.A.D.A (Colectivo de Acciones de Arte). Det är en berättelse om hur konstnärer i en diktatur bidrar till att förändra samhället och vinna över systemet. Juan Castillo var tillsammans med Lotty Rosenfelt initiativtagare till gruppen som även bestod av sociologen Fernando Balcells, poeten Raúl Zurita och poeten Diamela Eltit. Gruppen som verkade 1979 -1984 var ett resultat av att kämpa mot Pinochets diktatur i Chile. Gruppen arbetade med att försöka finna ett språk och ett eget utrymme att utifrån konstens fält få till en diskussion om samhället. C.A.D.A. arbetade mycket med sociala interventioner i samhället och i synnerhet relationen mellan produktion och kapital. Det mest kända verket av C.A.D.A. är kanske verket NO+, en språklig kritik mot diktaturen som kunde anammas av envar. I folkomröstningen 1988 i Chile huruvida Pinochet skulle sitta kvar eller inte, spelade "NO+" enligt många en avgörande roll i kampanjen där nej sidan vann. Händelsen är en betydande ingrediens - dock utan att några konstnärer nämns - i independent filmen NO av Pablo som vunnit flera priser. Denna tid i Chile är intressant av två skäl. Dels finns en uppfattning att Chile var den första plats där principerna bakom den globala ekonomin först kom till stånd inspirerade av s.k. Chicagoskolan. Dels hur konsten kan möte ett samhälle som går från demokrati till ett repressivt system, vilket tycks ske på många håll i världen idag. Martin Schibli är verksam som konstnärlig ledare för Växjö konsthall samt som internationellt verksam curator. Han har förutom i Sverige, producerat återkommande utställningar i Tyskland, Polen, Ryssland och deltagit som curator på flera biennaler. Martin är även regionalt förankrad med utställningar på bland annat Ronneby Kulturcentrum och med återkommande undervisning på bland annat Linnéuniversitetet och Ölands konstskola.

I filmen Unga på låsta institutioner - placerad utan(för) sammanhang reflekterar olika personer över vad som händer med ungas relationer när de placeras utanför hemmet. Personerna som deltar i filmen har olika erfarenheter av placeringar. Medan Linn har egna erfarenheter av både familjehem och hem för vård eller boende (HVB) har de andra arbetat med barn och unga i samhällsvård som praktiker och/eller forskare. Bakgrunden till filmen är en studie där unga som placerats på särskilt ungdomshem följts över närmare 10 år. Forskarna som intervjuat och analyserat deras berättelser vill genom filmen ge ett underlag för samtal om placerade ungas relationer och bidra till bredare förståelse av vilka konsekvenser placeringar kan få för barn och unga. Förhoppningen är att filmen och de samtal som följer kan bidra till att utveckla socialtjänstens och institutionsvårdens arbete med placerade ungas relationer. Filmen och arbetsmaterialet vänder sig främst till de som i sitt arbete möter barn och unga som placeras i samhällsvård och deras familjer och nätverk. Filmen kan även bidra med ökad förståelse för de som är intresserade av samhällsvård och spegla egna lärdomar hos de som själva har erfarenheter av placeringar. Den som är intresserad av att fördjupa sig mer finner artiklar och andra texter som publicerats utifrån forskningsprojektet på sidan lnu.se/att-aterskapa-familj

I samband med Juan Castillos utställning på Växjö Konsthall föreläser Växjö konsthalls konstnärlige ledare Martin Schibli, om den legendariska konstnärsgruppen C.A.D.A (Colectivo de Acciones de Arte). Det är en berättelse om hur konstnärer i en diktatur bidrar till att förändra samhället och vinna över systemet. Juan Castillo var tillsammans med Lotty Rosenfelt initiativtagare till gruppen som även bestod av sociologen Fernando Balcells, poeten Raúl Zurita och poeten Diamela Eltit. Gruppen som verkade 1979 -1984 var ett resultat av att kämpa mot Pinochets diktatur i Chile. Gruppen arbetade med att försöka finna ett språk och ett eget utrymme att utifrån konstens fält få till en diskussion om samhället. C.A.D.A. arbetade mycket med sociala interventioner i samhället och i synnerhet relationen mellan produktion och kapital. Det mest kända verket av C.A.D.A. är kanske verket NO+, en språklig kritik mot diktaturen som kunde anammas av envar. I folkomröstningen 1988 i Chile huruvida Pinochet skulle sitta kvar eller inte, spelade "NO+" enligt många en avgörande roll i kampanjen där nej sidan vann. Händelsen är en betydande ingrediens - dock utan att några konstnärer nämns - i independent filmen NO av Pablo som vunnit flera priser. Denna tid i Chile är intressant av två skäl. Dels finns en uppfattning att Chile var den första plats där principerna bakom den globala ekonomin först kom till stånd inspirerade av s.k. Chicagoskolan. Dels hur konsten kan möte ett samhälle som går från demokrati till ett repressivt system, vilket tycks ske på många håll i världen idag. Martin Schibli är verksam som konstnärlig ledare för Växjö konsthall samt som internationellt verksam curator. Han har förutom i Sverige, producerat återkommande utställningar i Tyskland, Polen, Ryssland och deltagit som curator på flera biennaler. Martin är även regionalt förankrad med utställningar på bland annat Ronneby Kulturcentrum och med återkommande undervisning på bland annat Linnéuniversitetet och Ölands konstskola.

I filmen Unga på låsta institutioner - placerad utan(för) sammanhang reflekterar olika personer över vad som händer med ungas relationer när de placeras utanför hemmet. Personerna som deltar i filmen har olika erfarenheter av placeringar. Medan Linn har egna erfarenheter av både familjehem och hem för vård eller boende (HVB) har de andra arbetat med barn och unga i samhällsvård som praktiker och/eller forskare. Bakgrunden till filmen är en studie där unga som placerats på särskilt ungdomshem följts över närmare 10 år. Forskarna som intervjuat och analyserat deras berättelser vill genom filmen ge ett underlag för samtal om placerade ungas relationer och bidra till bredare förståelse av vilka konsekvenser placeringar kan få för barn och unga. Förhoppningen är att filmen och de samtal som följer kan bidra till att utveckla socialtjänstens och institutionsvårdens arbete med placerade ungas relationer. Filmen och arbetsmaterialet vänder sig främst till de som i sitt arbete möter barn och unga som placeras i samhällsvård och deras familjer och nätverk. Filmen kan även bidra med ökad förståelse för de som är intresserade av samhällsvård och spegla egna lärdomar hos de som själva har erfarenheter av placeringar. Den som är intresserad av att fördjupa sig mer finner artiklar och andra texter som publicerats utifrån forskningsprojektet på sidan lnu.se/att-aterskapa-familj

I samband med Juan Castillos utställning på Växjö Konsthall föreläser Växjö konsthalls konstnärlige ledare Martin Schibli, om den legendariska konstnärsgruppen C.A.D.A (Colectivo de Acciones de Arte). Det är en berättelse om hur konstnärer i en diktatur bidrar till att förändra samhället och vinna över systemet. Juan Castillo var tillsammans med Lotty Rosenfelt initiativtagare till gruppen som även bestod av sociologen Fernando Balcells, poeten Raúl Zurita och poeten Diamela Eltit. Gruppen som verkade 1979 -1984 var ett resultat av att kämpa mot Pinochets diktatur i Chile. Gruppen arbetade med att försöka finna ett språk och ett eget utrymme att utifrån konstens fält få till en diskussion om samhället. C.A.D.A. arbetade mycket med sociala interventioner i samhället och i synnerhet relationen mellan produktion och kapital. Det mest kända verket av C.A.D.A. är kanske verket NO+, en språklig kritik mot diktaturen som kunde anammas av envar. I folkomröstningen 1988 i Chile huruvida Pinochet skulle sitta kvar eller inte, spelade "NO+" enligt många en avgörande roll i kampanjen där nej sidan vann. Händelsen är en betydande ingrediens - dock utan att några konstnärer nämns - i independent filmen NO av Pablo som vunnit flera priser. Denna tid i Chile är intressant av två skäl. Dels finns en uppfattning att Chile var den första plats där principerna bakom den globala ekonomin först kom till stånd inspirerade av s.k. Chicagoskolan. Dels hur konsten kan möte ett samhälle som går från demokrati till ett repressivt system, vilket tycks ske på många håll i världen idag. Martin Schibli är verksam som konstnärlig ledare för Växjö konsthall samt som internationellt verksam curator. Han har förutom i Sverige, producerat återkommande utställningar i Tyskland, Polen, Ryssland och deltagit som curator på flera biennaler. Martin är även regionalt förankrad med utställningar på bland annat Ronneby Kulturcentrum och med återkommande undervisning på bland annat Linnéuniversitetet och Ölands konstskola.

I filmen Unga på låsta institutioner - placerad utan(för) sammanhang reflekterar olika personer över vad som händer med ungas relationer när de placeras utanför hemmet. Personerna som deltar i filmen har olika erfarenheter av placeringar. Medan Linn har egna erfarenheter av både familjehem och hem för vård eller boende (HVB) har de andra arbetat med barn och unga i samhällsvård som praktiker och/eller forskare. Bakgrunden till filmen är en studie där unga som placerats på särskilt ungdomshem följts över närmare 10 år. Forskarna som intervjuat och analyserat deras berättelser vill genom filmen ge ett underlag för samtal om placerade ungas relationer och bidra till bredare förståelse av vilka konsekvenser placeringar kan få för barn och unga. Förhoppningen är att filmen och de samtal som följer kan bidra till att utveckla socialtjänstens och institutionsvårdens arbete med placerade ungas relationer. Filmen och arbetsmaterialet vänder sig främst till de som i sitt arbete möter barn och unga som placeras i samhällsvård och deras familjer och nätverk. Filmen kan även bidra med ökad förståelse för de som är intresserade av samhällsvård och spegla egna lärdomar hos de som själva har erfarenheter av placeringar. Den som är intresserad av att fördjupa sig mer finner artiklar och andra texter som publicerats utifrån forskningsprojektet på sidan lnu.se/att-aterskapa-familj